Eritrea är ett av världens mest slutna länder och inga journalister släpps in. Eritrea beskrivs som ”Afrikas Nordkorea” men pressfriheten är till och med sämre än i Kim Jong-uns Nordkorea. Journalistiskt arbete blottar regeringens felsteg och övergrepp och regeringen gör allt för att det inte ska komma ut. Median i Eritrea är hårt kontrollerad, presidenten tog tillfället i akt år 2001, när planet kraschade i World Trade Center och alla hade ögonen på USA. Han tog då kontrollen över medier utan att någon märkte det.

Eritreaner är idag den näst största flyktinggrupp som kommer till Europa efter syrierna pågrund av de svåra livssituationerna. Tillståndet är allvarlig i Eritrea med hemliga fängelser där många människor fängslas utan någon som helst anledning.

– Det fanns inget utrymme att ligga ner. Jag visste inte vad jag anklagades för eller hur länge de tänkte hålla mig där. Jag visste aldrig varför jag var där. Säger en flykting som efter flera år lyckats fly till Storbritannien.
Här kan du läsa ett utdrag där en annan flykting, Hanfare har skrivit om hur det var att komma till Sverige.

Människorättsorganisationer och utländska regeringar borde överväga hur de kan ändra regimen. Ett förslag skulle vara att förhindra indrivningen av den 2 %-skatt som man tar ut av den eritreanska diasporan över hela världen. Afewerkis regering driver fortfarande in olaglig skatt genom att kringgå andra länders lagar. Regimen är beroende av skatten för sin fortsatta existens. Om detta ekonomiska stöd rycks undan kommer president Afewerki att vakna. Så människorättsorganisationer borde fokusera på att övertyga FN:s säkerhetsråd om att öka påtryckningarna på Eritrea.
Många menar även att Eritrea hade klarat sig bättre i fall de hade valt att samarbeta med ett eller flera av i-länderna, Eritrea hade kommit en god bit på vägen i sin utveckling. Man anser att det är nödvändigt att Eritrea börjar be om hjälp då situationen ser ut som den gör.