Eritrea är ett av världens fattigaste länder där 3/4 av befolkningen jobbar inom jordbruk som odling, boskapsskötsel eller fiske. Industri och infrastruktur som vägar, järnvägar och hamnar byggdes upp av den italienska kolonin under mitten av 1900 talet. Jordbruket är huvudnäringen i landet men skördarna räcker inte till för att mätta befolkningen ens under goda år. Dock har BNP ökat de senaste åren tack vare tillväxten av den nya guld och silver gruvan Bisha och den nya produktionen av cement från fabriken i Massawa. Den ekonomiska tillväxten beräknas till över 10% per år vilket är ett stort kliv framåt dock ligger fortfarande konflikter kvar mellan Etiopien och Eritrea vilket hela tiden ökar spänningarna och landets utveckling. Eritrea vägrar även att ta emot hjälp utifrån och är inte ens medlem i den internationella samarbetsorganisation som finns för länder i Afrika.
Kriget mellan Etiopien och Eritrea
1961 utbröt ett krig mot Etiopien vilken kom att bli ett 30 årigt krig. Presidenten Mengistu Haile Mariam störtade i kriget i maj 1991 vilket ledde till att det eritreanska självständighetskriget avslutades. Och det var inte förens 2000 som Eritrea och Etiopien undertecknade ett fredsfördrag. Efter självständigheten har landet haft ekonomiska problem och i och med kriget så skadades ekonomin allvarligt. Regeringens första utvecklingsprojekt var Warsai-Yekalo kampanjen som går ut på att både män och kvinnor tvingas till militärtjänst, som ska bidra till att bygga upp landet igen då de utgör arbetskraft för staten och alla måste jobba gratis. Ofta är det unga eritreaner som jobbar med att bygga upp jordbruk, skolor, sjukhus, vattendammar med mera för att locka utländska investerare och turism. Sexuellt våld mot kvinnor och kvinnliga soldater är något som är allt för vanligt och invånarna saknar hopp. Men med den obligatoriska militärtjänstgörningen för unga driver det tusentals personer på flykt varje år som betalar tusentals kronor för att försöka ta sig till Europa. En stor del av flyktingarna kommer till Sverige där alla eritreanska asylsökande får skyddsbehov och uppehållstillstånd. Idag är eritreaner den näst största gruppen av flyktingar efter syrianer.
Yttrande frihet i Eritrea
1996 stiftades lagen att alla medborgare hade möjlighet och tillstånd att starta egna tidningar men det var många regler man skulle följa samt licenser för journalister och tidningar. Men ett flertal olika tidningar trycktes och vi kunde läsa om allt från nöje, politik och kultur. Men så i september 2001 togs stiftningen bort mot den fria pressen. De privata tidningarna förbjöds och ledde till att många fängslades där de behandlades riktigt illa. Politiska eliter håller nu mer stenkoll på tystnad genom sträng censur och hot om man bryter detta.
Detta slutar med att flera journalister och folk inom media avlider i fängelset på grund av usel vård, tortyr och avrättningar. Det fria ordet är ett minne blott och Eritrea gick in i en nytid med sträng censur där ingen som helst yttrandefrihet tolereras. Eritrea är svartlistat som världens värsta land när det kommer till yttrandefrihet. Inte ens filmer tillåts att visas då det tar minst 2 år i snitt att kolla igenom filmen och klippa bort eventuella scener som de inte gillar. Att få en filmaffisch godkänd tar runt en månad och vid det här laget, efter 2 år så är varken filmen aktuell längre och det finns heller inga pengar att få in. Men detta drabbar inte bara privata produktioner men även statliga journalister som ständigt lever under hot och förföljelse och ingen som helst kritik tolereras.
”För eritreaner är arresteringar vardag, och något som genomlevs av såväl män, kvinnor som barn, gamla och unga. Fängslade möter rena helvetet. I vissa fall sänks containrar med fängslade ner under jorden, i andra lämnas de i inhägnader under frätande sol. Tortyren än utbredd, och vanliga metoder är att fångar misshandlas med järnstänger, hängs upp i träd i dagar eller smetas in med socker och lämnas fastbundna i solen som godis för insekter”. Sa ordförande för FN:s speciella utredningskommission för Eritrea. Du kan läsa hela artikeln här
Situationen är ohållbar och politikerna i Eritrea säger “No war, no peace” vilket inte alls ser hoppfullt ut. Dock jobbar FN konstant med att hitta en lösning och vi kan inte annat än hoppas på att landet kommer få en helomvändning där eritreaner kan leva i fred igen.